Rapport från ECCO i Amsterdam 27 – 30 januari 2017

Ecco102017 års ECCO-konferens hölls i konferensanläggningen RAI i Amsterdam. Temat för konferensen var “From evidence to practice in multidisciplinary cancer care”. Första dagen var en mycket givande heldag med föreläsningar som anordnades av EONS, den europeiska organisationen för sjuksköterskor inom cancervård, med temat ”Current challenges, future opportunities in cancer nursing”. Dagen hade högst aktuella teman som; Att utveckla och behålla den europeiska arbetskraften inom cancervården, påverka cancervården-the power of nursing och Framtiden inom omvårdnaden i cancervården. Här rapporterar Cancervårdens redaktionsmedlemmar; Maria Roos, Karin Wieselblad och Ulrika Persson.

Maria Roos, Redaktionen Cancervården

Maria Roos, Redaktionen Cancervården

Johan Lambregts från Holland föreläste om “Influencing national politics, the way to success” där han diskuterade hur sjuksköterskor kan påverka politiker och därmed göra förändringar inom vården. Johan menade att sjuksköterskor ofta är mycket aktiva i sin yrkesroll, men inte alltid medvetna om att de faktiskt kan var med och påverka sin och patienternas situation. Vilka mål har vi som sjuksköterskor och vad är det vi vill ändra på? Det är då viktigt att fundera på hur man når dit och vilken strategi ska man använda sig av. Det kan till exempel vara att vara aktiv i ett parti eller en sjuksköterskeorganisation. Det gäller att vara kreativ och ha originella idéer och även välja rätt media för att nå dit. Johan menade också att det är viktigt att utgå från patientperspektivet och fundera på hur man inom sjuksköterskegruppen i stort ska kunna samarbeta för att nå sina mål.

”New generations cancer nurse needs” var ett intressant och inspirerande föredrag om unga sjuksköterskor inom cancervård. Det hölls av två sjuksköterskor; Sara Torcato Parreira från Portugal och Merel van Klinken från Holland. Sara och Merel var båda med år 2015 då det för första gången hölls en workshop för unga sjuksköterskor i cancervård (YCN, young cancer nurses). De berättade om generation Y, alltså de som är födda 1981 – 1995, uppväxta bland annat med reality-TV, sociala medier, smartphones och surfplattor. Sara och Merel menade att det kommer att finnas utmaningar för arbetsgivare och föreningar när det gäller den unga generationen av sjuksköterskor. De unga sjuksköterskor som ingår i generation Y är ambitiösa, effektiva och har höga förväntningar gällande karriär och arbetsliv, men de kommer att byta jobb om behoven och förväntningarna inte uppfylls. De är mycket motiverade att utvecklas i sin profession, men för att göra detta behöver de verktyg och vill ha mentorskap och coachning. Utvecklingen i arbetslivet beror mycket på den support och feedback man får.

EONS delade under dagen ut ”Lifetime Achievement Award ” vilket gick till Anita Margulies från Schweiz. Utmärkelsen delas ut till ära åt någon som under sin professionella karriär har ägnat sig åt och brunnit för, omvårdnad inom cancervård. Anita Margulies är ursprungligen från USA men är nu verksam i Schweiz där hon arbetat över 40 år kliniskt inom onkologi. Hon har även arbetat för att utveckla och organisera onkologiutbildningen för sjuksköterskor.

”ReCAN-projektet” var något man flera gånger återkom till under EONS sessioner under konferensens första dag. Sjuksköterskor representerar den största gruppen inom hälso- och sjukvården och spelar en avgörande roll för att utveckla och utföra interventioner för att förbättra patienternas upplevelser och även för hur utfallet blir för patienterna. ReCAN (Recognising European Cancer Nursing) är ett projekt där man fokuserar på detta. Projektet startade av EONS i mars 2016 och är uppdelat i tre delar. Den första delen består av att göra en systematisk sammanställning av den omvårdnadsforskning som finns, samt visa på vilken betydelse denna forskning har för människor med cancer. I den andra delen av projektet kommer man att göra studier i fyra länder i Europa där förutsättningarna för omvårdnaden i cancervården skiljer sig åt. Den sista och tredje delen kommer att bestå av att delge resultaten på olika event runt om i Europa för att höja medvetenheten hos politiker och olika vårdgivare inom hälso- och sjukvården.

Mary Wells är med i EONS forskningsgrupp och arbetar som professor i omvårdnadsforskning inom cancervård vid Sterlings universitet i England. Under konferensen presenterade Mary resultaten från den första delen av projektet, där det gjorts en sammanställning för att se vilken påverkan omvårdanden har på cancerpatienters utfall och upplevelser. Man började med att systematiskt göra sökningar i tio databaser för att se vilken forskning som fanns, och slutligen inkluderades 325 studier från 26 länder i en. Man såg att det övervägande fanns studier från Europa, varav de flesta från Nederländerna, England och Sverige. De flesta av dessa studier som involverade sjuksköterskor handlade om cancerbehandling, men det fanns även studier gällande bland annat prevention, screening, diagnosticering, överlevnad och palliativ vård.

Man fann att sjuksköterskor gör högkvalitativa, innovativa studier som även är spetsforskning inom cancervården, och som slutsats dras att det är viktigt och avgörande att få kunskap om vilken omvårdnadsforskning som finns. Det kommer att öka kunskapen om omvårdnadsforskning och kan ligga till grund för att förbättra designen, standardiseringen och rapportering inom omvårdnadsforskningen. Det kan även ligga till grund för en dialog med beslutsfattare i hela Europa för att förstå vilken potential den specialiserade omvårdnaden i cancervården har.

”Palliative and supportive care” var en session där Peter Hoskins, onkolog och verksam i England, presenterade resultaten från ett par studier gällande optimala stråldoser vid palliativ strålbehandling. Först presenterades resultaten från en studie ” Single-Fraction Versus 5-Fraction Radiation Therapy for Metastatic Epidural Spinal Cord Compression in Patients With Limited Survival Prognoses: Results of a Matched-Pair Analysis” där man tittat på vilken den optimala singeldosen är för patienter med smärtsamma skelettmetastaser. Studien var en randomiserad multicenterstudie med 651 patienter som fick strålbehandling med antingen en 4 Gy-fraktion alternativt en 8 Gy-fraktion. Man tittade sedan med hjälp av olika smärtskattningsinstrument på vilken smärta patienterna upplevde efter 4, 8, 12, 24 och 52 veckor. Det var en tydlig skillnad mellan grupperna vid alla mättillfällen. Patienterna som fått en 8 Gy-fraktion var mer smärtlindrade än de som fått en 4 Gy fraktion. Man såg också att bland de 117 patienter som behövde rebestrålas var de övervägande patienter som fått en 4 Gy-fraktion. Slutsatsen är därför att det mest effektiva är en singeldos på 8 Gy, Man utesluter inte att en 4 Gy fraktion skulle kunna vara effektivt för vissa patienter som ska rebestrålas, där man uppnått toleransen för maxdoser, eller med tanke på toxicitet. Sedan presenterades resultaten från en studie, “IAEA randomised trial of optimal single dose radiotherapy in the treatment of painful bone metastases”, där man tittat på olika stråldoser för patienter som på grund av metastasering hade inklämning/kompression av spinalkanalen. I denna studie jämfördes olika stråldoser och fraktioneringar. I studien ingick 242 patienter, varav hälften fick strålbehandling 8 Gy x1 alternativt 4 Gy x5, dvs sammanlagt 20 Gy. Man tittade på om man behövde rebestråla patienten inom samma område, överlevnad (OS, overall survival), och hur rörelsefunktionen påverkades av strålbehandlingen. Man såg att strålbehandlingen påverkade överlevnaden och att rörelsefunktionen förbättrades, men man kunde inte se några signifikanta skillnader när man jämförde resultatet av de olika fraktioneringarna. Man anser ändå att det kan vara rimligt att ge en enda fraktionering på 8 Gy för patienten som förväntas ha några månaders överlevnad.

“Controverses in care- mythes and realities-Patient Advocacy”. Patient advocacy är en viktig del i konferensen, det vill säga att få med patienten och dennas åsikter i cancervården. Jag var på en session med olika patientföreningar; Controverses in care-myths and realities. Sessionen inleddes med att det visades tre videosekvenser med olika sätt att bemöta patienten och därefter en diskussion om detta. Carina Schneiders föreläsning, Lost in transition, var en rörande berättelse om hur hennes ”cancerresa” varit. Carina som själv haft sarkom och varit patient sedan övre tonåren berättade att har överlevt själva cancersjukdomen men har fortfarande många svåra biverkningar efter alla behandlingar. Biverkningarna som hon ska leva med påverkar bland annat hennes sexualitet och reproduktion men påverkar henne även psykiskt och socialt. Sjukvården och anhöriga vill i all välmening skydda den yngre patienten genom att inte berätta allt. Hon anser att det värsta man kan göra i vården är att inte informera, Man behöver få förbereda sig på vad som kan komma, biverkningarna kommer förr eller senare. Hennes hjälp var när hon blev engagerad i en patientorganisation och hon såg att hon inte var ensam om att ha problem. Sessionen avslutades med en paneldebatt ”caring for the caregivers”. Man var överens om att vårdarens roll är mycket viktig för både den som är sjuk och för samhället. Men det är också mycket viktigt att få det stöd och den hjälp men behöver som anhörig för att orka ta hand om den som är sjuk.

Karin Wieselblad, Redaktionen Cancervården

Karin Wieselblad, Redaktionen Cancervården

“Palliative and supportive care-critical review of presented trials and implication in practice”. Augusto Caraceni från Italien föreläste om palliativ vård och dess utmaningar. Att vara cancersjuk har förändrats i och med att befolkningen blir allt äldre och lever längre med sin cancersjukdom. Detta gör att allt fler kommer att drabbas av fler sjukdomar samtidigt som sin cancersjukdom som exempelvis diabetes, ischemiska hjärt-kärlsjukdomar, hjärtinfarkt eller KOL. Många har dessutom redan dessa sjukdomar när de får sin cancerdiagnos vilket kan göra att behandlingen försvåras, exempelvis av den ökade risken för trombos. Detta gör att patientens behov blir mer komplexa och att utmaningarna för cancervården ökar i världen. Hur kan onkologin och den palliativa vården klara av dessa utmaningar? Augusto Caraceni menade att det blir allt viktigare med bättre och tidiga interventioner. Allmänläkare måste kunna identifiera patienterna på deras symtom och bedöma patienternas livskvalité utifrån det, och tidigt skriva remiss till den palliativa vården för att patienten ska få rätt vård och stöd.

Professor Daniel Kelly som är nuvarande president för EONS, introducerade oss med en presentation av ECCO`s hjärtefråga som är att främja det multidisciplinära samarbetet inom alla områden av cancervård i Europa, för att på så sätt förbättra den vård som utförs och att vara en enad röst av olika professioner inom cancervården. ECCO är en sammanslutning av 25 organisationer inom Europa och genom detta har ECCO stora möjligheter att påverka viktiga beslut som rör cancervården inom Europa. EONS är en av de organisationer som ingår i ECCO och en viktig fråga för EONS är att onkologsjuksköterskor ska ingå i det multidisciplinära teamet och att den specialiserade cancervården saknar en enhetlig reglering över Europa och att omvårdnad av cancer ska erkännas som begrepp vilket pågår genom RECAN (Recognizing Cancer Nursing in Europe).

Professor Kelly fortsatte sessionen med att beskriva den nuvarande situationen för cancervården i Europa och anser att dagens cancervård måste förses med expertvård ur alla professioner, strukturerat samarbete, psykosociala interventioner och ett starkt förbättrat samarbete med primärvården. Specialistsjuksköterskans roll måste bli mer attraktiv och särskilt de yngre sjuksköterskorna ska lockas att arbeta inom onkologin genom att synliggöra de utvecklingsmöjligheter som finns. Det är också viktigt att registrera hur många sjuksköterskor det finns som arbetar med onkologisk omvårdnad inom Europa.

Professor Kelly menar att personcentrerad vård är av största vikt för cancerpatienten som ofta har en komplex vårdsituation; Begreppet är en aning slitet och har funnits med i flera årtionden och redan Florence Nightingale nämner personcentrerad vård i ”Notes of Nursing”. Icke desto mindre är det viktigare än någonsin att arbeta med patienten i fokus på ett strukturerat sätt för en effektiv vård vilket också WHO påpekar i sitt globala arbete för en integrerad vård. Professor Kelly nämner ett nytt begrepp ”Personalised medicine” vilket innebär ett helhetsbegrepp runt patienten ur både ett medicinskt och omvårdnadsmässigt perspektiv, detta är mycket intressant för den framtida onkologiska vården och mer finns att läsa; Cherney et al (2014) Words Matter: Distinguishing Personalized Medicine” and ”Biologically Personalized Therapeutics” JNCI: 106

Daniel Kelly beskriver vidare att sjuksköterskan inom onkologisk omvårdnad upplever ofta att det är tuff uppgift av vårda cancerpatienten och många sjuksköterskor känner sig stressade och pressade och misslyckas med att förmedla detta vilket förstärker oron över att orka arbeta vidare. Många onkologsjuksköterskor saknar mod att stå upp för sitt uppdrag och många andra sjuksköterskor inom andra vårdområden upplever liknande problem men inte i samma utsträckning vilket beskrivs i Kelly D (2015) ”When things go wrong” In Exploring Sociology in Nursing. Allan, Traynor, Kelly & Smith, Sage. Problemet är på intet sätt nytt men är mer angeläget än någonsin då det saknas så många sjuksköterskor inom cancervården, särskilt specialiserade sjuksköterskor, desto viktigare att arbetsmiljön och arbetsvillkoren för sjuksköterskan förändras och förbättras! Det är en utsatt arbetsuppgift för onkologsjuksköterskan som arbetar inom onkologisk omvårdnad eftersom sjuksköterskan ofta kommer nära patienten och dess närstående och behovet av en trygg arbetsmiljö är stort och Daniel Kelly pekar ut sju viktiga punkter; Emotionell trygghet, andlig trygghet, trygga relationer, ekonomisk trygghet, fysisk trygghet, trygg information och få möjlighet att arbeta under ett tryggt ledarskap. Så summeringen från denna viktiga och intressanta session är att sjuksköterskor inom onkologisk omvårdnad är en begränsad resurs i Europa och för att rekrytera sjuksköterskor är behovet av en trygg arbetsmiljö mycket viktigt för att sjuksköterskan ska kunna beredas möjlighet att kunna utföra sitt viktiga arbete.

”Professor Kelly nämner ett nytt begrepp ”Personalised medicine” vilket innebär ett helhetsbegrepp runt patienten ur både ett medicinskt och omvårdnadsmässigt perspektiv.”

“The Expanding Role of Primary Care in Cancer”. Temat för ECCO 2017 i Amsterdam var det multidisciplinära samarbetet i primärvården för att stärka vården för cancerpatienten och en del av min reserapport har fokus på detta intressanta och viktiga ämne. Sessionerna hölls sålunda ur ett multidisciplinärt perspektiv vilket var oerhört givande och stimulerande med många intensiva diskussioner.

En genomgående diskussion var att resurserna i nuläget inte räcker till inom den onkologiska slutenvården i Europa och primärvården måste förstärkas för att kunna följa upp givna behandlingar som cancerpatienten genomgått, likaväl som det givetvis är viktigt med förebyggande arbete. Många diskussioner på konferensen påtalade behovet av cancerprofilerade vårdcentraler vilket Nätverket mot Cancer (natverketmotcancer.se) påtalat en längre tid och detta är en stor och spännande utmaning ur ett multidisciplinärt och kunskapsintensivt perspektiv. Detta förändringsarbete står inför flera stora utmaningar då cancerpatienten ofta har komplexa vårdbehov och kan vårdas i ett sent sjukdomsskede.

Jag besökte en mycket intressant session ”The Expanding Role of Primary Care in Cancer” som tog upp flera intressanta perspektiv som palliativ vård och vården av patienten med en cancersjukdom i kombination med andra sjukdomar. Vid sessionen framkommer att vården av cancerpatienten inom primärvården är mer efterfrågad än tidigare och behovet avser tidig upptäckt, prevention och uppföljning efter given behandling och detta behov ökar i takt med att den onkologiska slutenvården och öppenvården inte räcker till och problemet finns beskrivet över hela Europa. De flesta regeringar inom Europa efterfrågar ett utökat arbete med cancervård inom primärvården av kostnadseffektiva skäl och många hälsoorganisationer efterfrågar detta för en förbättrad vårdkedja för patienten. Genom detta står primärvården inför en stor utmaning för att utveckla cancervården där. Som tidigare nämnts så är en av de stora framtida utmaningarna att omhänderta cancerpatienten med många omvårdnadsbehov. Många av dessa behov är oftast okända för primärvården. Primärvården måste därför bli mer flexibel och arbeta med fortlöpande samordning och anpassas till individuella omständigheter. För att skapa detta krävs en villighet att lära och främja varandras mål, dela sina berättelser om framgång och misslyckande och främja den fortsatta utvecklingen av kollektivt lärande. Utvecklingen av primärvården ska ses som en adaptiv interaktiv process som interagerar med samhället i övrigt. Med olika metoder bör framtida forskning undersöka de villkor som är nödvändiga för att vårda cancerpatienter. Genom att förstå dessa villkor förbättras vården för denna viktiga patientgrupp.

Ulrika Persson, Chefredaktör Cancervården

Ulrika Persson, Chefredaktör Cancervården

Jag fick möjlighet att delta på ECCO i Amsterdam tack vare stipendium från Denniz Pops Minnesfond, Margaretafonden samt två interna fonder på onkologiska kliniken i Stockholm. Det är jag mycket tacksam för.

Hela fredagen var jag på EONS föreläsningar. Det var diskussioner kring utmaningar och framtida möjligheter i omvårdnaden kring cancerpatienter.” Dagsläget i Europa idag – hur ser det ut?” Läget är ganska lika i alla länder. Men vi har kommit lite olika långt hur man tacklar problemen. Sverige har en del att lära, men vi kan även lära ut. Så konferenser och diskussioner på detta sätt ger väldigt mycket. Det vi kan ta efter till exempel England är att tidigt involvera primärvård, vilket de är jätteduktiga på. De har ett väl uppbyggt samarbete mellan olika vårdnivåer för att patienten ska få det bästa omhändertagandet. Vikten att ställa diagnos tidigt, men också att de tidigt involveras i den sjuke patienten som redan har en cancerdiagnos diskuterades flitigt och många goda exempel visades.

Lena Sharp från Sverige pratade om vikten av ett bra ledarskap för att behålla personal inom cancervården. Jag håller verkligen med om att ett starkt och tryggt ledarskap är a och o för att skapa en arbetsgrupp som stannar kvar, är lojala och gör ett bra arbete.

Jaqueline Broekhuizen från Holland pratade om vikten av en god och säker arbetsmiljö samt vikten av att det finns strategier för att förbättra arbetstillfredsställelse bland personalen. Jag tror att man kan komma långt med ganska enkla medel. Uppmuntran och tillfredställelse på arbetsplatsen är mycket viktigt för att personalen ska trivas och stanna kvar. Som personal vill man känna sig uppskattad från både patienter och verksamhetsledning.

Under lördagsförmiddag lyssnade jag till en mycket spännande och tankeväckande session om primärvårdens växande roll i cancervården. Det var olika personer med olika profession från olika länder i Europa som pratade om sina erfarenheter av samarbete kring patienterna.

David Weller från Storbritannien pratade om den avgörande roll som primärvården har för patienten i alla skeden av deras cancerresa. Tyvärr ligger Sverige lite efter där. Men vi är på god väg. Min känsla är att primärvården är mer observant och utreder tumörmisstanke snabbare idag. Vi har blivit bättre på att skapa nätverk runt patienten där både primär- och specialistvård involveras. Men vi har en bit kvar, särskilt i storstäder där det finns väldigt många aktörer.

Luiza Travado från Portugal pratade om att man kan förbättra cancerpatienters kliniska resultat genom att integrera psykosocial vård tidigt i deras behandling Även om många länder verkar ha integrerat det så finns det fortfarande mycket kvar att göra när det gäller en rättvis tilldelning av resurser för psykosocial vård. Hon menade att det finns ett behov av att förbättra utbildning och certifiering av psykosocial vård. Resultaten av hennes studier tyder på behovet av att utveckla nationella, men även internationella, strategier för detta är stort.

Åsa Gisel från Sverige gjorde ett framstädande som jag tror få kommer att glömma. Hon visade på ett mycket tydligt och pedagogiskt sätt hur internt och extern samarbete gynnar patienten. Alla i teamet har sin viktiga uppgift att fylla för att stödja patientens välmående.

Hela eftermiddagen lyssnade jag på föreläsningar om sjukvårdekonomi. Det var också ett intressant ämne att lyssna till. Vi måste verkligen räkna även ekonomiskt på nyttan med det vi gör. Vi har nog historisk varit ganska dåliga i Sverige på att se denna infallsvinkel av vården. Men idag tror jag det är på gång att bli bättre och att det är ytterst viktigt.

Söndagen inledde jag med att lyssna på intressanta sessioner om att alla Cancercentra inte måste behandla alla typer av cancer. Alla kan inte vara bra på allt. Det finns självklart både för och nackdelar med en centralisering och nivåstrukturering av vården. Vad är viktigast kvalitet eller kvantitet? Är detta motstridigt? Det tror inte jag. Jag anser att man behöver en hög kvantitet för att kunna hålla en hög kvalitet. Många talare påpekade just detta. Om man ser till patienten så är nog de flesta för en centralisering. Alla vill väl bli utredda och behandlade av dem som har mest erfarenhet och störst kunskap. Tyvärr arbetar man inom vården lite efter devisen ”vi och dom”. Det finns en hel del prestige och hierarki inom och mellan olika verksamheter. Vilket gör att centralisering ofta motarbetas i verksamheterna som blir av med delar av sin verksamhet till fördel för en större verksamhet. Gemensamt för hela Europa är att man måste se över kriterierna som ska tillämpas för beslut av centralisering av utredning och behandling av cancer. Ackreditering av Cancercentrum anses vara ett nödvändigt och viktigt medel för att säkerställa kvalitet och en jämlik vård. Hela centraliseringstanken bygger på specialisering, samarbete, tvärvetenskaplighet och ansvar. Det finns många utmaningar i detta, men det är viktigt att hela Europa antar dessa.

Eftermiddagen ägnade jag åt palliativ vård och ”supportive care”. Även det ett spännande och viktigt område som genomsyras av det multidisciplinära arbetssättet. Många bra föreläsare pratade om lite olika typer av support som patienterna kan få. Cancerpatienter finns i alla åldrar och i och med det har de väldigt olika behov. Den yngre generationen har till exempel högra krav på IT-baserad support medans den äldre kanske har större behov av personlig kontakt och support.

Julie Willeumier från Holland berättade om en enkelt och användbar modell för att ge en överlevnadsprognos hos patienter med cancer och symptomatiska metastaser i skelettet. Förväntad överlevnad hos patienter med metastaserande cancer och symptomatiska metastaser i skelettet är en avgörande faktor för att bestämma lämplig palliativ behandling för att bibehålla patientens optimala livskvalitet. Det lät väldigt spännande, men jag tyckte inte att modellen var enkel. Men troligen beror det på att jag är för dåligt insatt i den. Jag misstänker att vi kommer att återkomma till detta i någon framtida tidning.

Andrea Serena från Schweiz pratade om sin studie om hur kroppen påverkas både fysiskt och psykiskt av behandling för lungcancer samt vilket stöd dessa patienter behöver. Metoden bygger på att patienten ska få effektivt stöd i egenvård för att minska symtom av biverkningarna av en specialistsjuksköterska inom lungcancer. Modellen liknar lite vår modell kring kontaktsjuksköterskor. Studiens primära syfte var att studera om specialistsjuksköterskans roll och insamlade material kan bidra till bättre omhändertagande av patienten och ett bättre samarbete mellan professionerna för att förbättra för patienten. Det sekundära syftet var att se om egenvård kan förbättra omhändertagandet av behandlingsrelaterade biverkningar. Resultatet var lovande och nu planeras en större multicenterstudie för att styrka behovet av specialistsjuksköterskor, samarbete och egenvård.

Kathi Mooney från Utha pratade om ett ämne som är mycket aktuellt även i Sverige. Att motion bidrar till minskade biverkningar och symtom av dessa i samband med cytostatikabehandling. Hon berättade om sin studie kring telefonbaserat stöd till patienter med symtom som trötthet, illamående och ångest. Syftet med studien var att utvärdera behovet och effekten av stöd via telefon för att upprätthålla och följa ett träningsprogram under perioden av cytostatikabehandlingen och med det kunna må bättre och ha en bättre livskvalitet.

Efter dessa dagar med intensivt lyssnad, skrivande och sociala aktiviteter kunde jag och mina redaktionskollegor uppleva Amsterdam, denna vackra stad, i strålande vårväder. Även det ger mer energi för att kunna utföra ett bra arbete.

Jag kan varmt rekommendera er alla att åka på konferenser, som till exempel ECCO och EONS. Det är alltid bra att förkovra sig och öka sin kunskap. Konferenser ger alltid nya infallsvinklar! Man blir tillfredsställd på flera olika sätt. Dels alla föreläsningar som ger ny kunskap, men också alla möten med andra i samma situation och profession från hela Europa. Liknande problem som vi har i Sverige finns överallt. Vi har brist på resurser, en åldrande befolkning som är multisjuka med ökade behov samt generellt ett ökat antal patienter. Dessa problem brottas man med överallt. Att skapa nätverk är också jättebra. Detta är givande att diskutera med andra för att höra hur de löst sina problem. Vi kan lära av varandra. Tillsammans är vi starka!